Amanda Persson

....så skulle jag åka till Los Angeles och bara slöa nere på beachen eller ta en rejäl shoppingtur. Mina tankar och funderingar. Med detta inlägg tänkte jag endast skriva av mig lite, ni vet, sånt man måste få göra ibland. Sen om ni läser det eller inte, det är ju frågan. Upp till er, med andra ord.

Just nu vill jag ingenting hellre än att först och främst sluta 9,an, sen komma in på fryshuset i vår kära huvudstad och gå ljudteknik, sluta gymnasiet och ta mitt pick -och-pack och åka ner till Los Angeles. Man måste ju våga drömma stort, och min absolut största dröm är verkligen att flytta till LA. Det skulle vara underbart, har velat flytta dit sen min Jeremy Sumpter tid, alltså sen runt 11, 12 års ålder. Och nu har det gått några år, och det är fortfarande min högsta önskan. Undra om jag nånsin kommer att lämna min "LA crush" bakom mig? Jag kan se framför mig hur man går omkring på stan, kanske åker ner till New York eller San Fransisco i mellanåt och bara leva livet, med ett jobb man fullkomligt älskar! Hur underbart skulle inte livet vara då? Lämna lilla Borlänge bakom sig och komma hem under P&L helgerna (haha, ingen vill vell missa borlänges stolthet?). Och nu tänker nog dom flesta "hur hade hon tänkt att det skulle gå till?" och mitt enda svar till detta är att man måste ju somsagt våga drömma stort.

Sen måste jag skriva lite om det här med svartsjuka och tonårsbeteénde.
Tonårsbeteénde är någonting som alla går igenom, mer eller mindre i sina liv. Jag håller på att gå igenom min nu, fråga mamma så får ni se. Jag tror att det är någon slags 'konst' eller vad man ska säga, som man måste lära sig att hantera. Jag kan inte hantera min, det har alla i min familj märkt för längesen. Och ja, jag erkänner det. Det börjar med tjafs, som går över till bråk som slutar med att man blir så inåthelvete trött på varandra, så man stänger in sig på sitt rum resten av dagen. Men jag tror att snart när jag kommer ur den perioden, då blir saker och ting mycket, mycket lugnare. Det är vad jag tror, eller hoppas.
Svartsjuka hör också till där nånstans. Eftersom man inte kan se den, kan man märka på andra -eller i värsta fall känna själv- när svartsjukan slår till. Det är på så sätt allt skitsnack får liv, alla onödiga bråk kryper fram ur sina små hålor. Det värsta med svartsjuka är att man kan inte kontrollera det. Man kan inte styra och ställa själv, det bara kommer. Men nu på senaste tiden har jag fått höra en massa om folk som blivit svartsjuka på mig och på så sätt har även folk börjat snacka skit om mig. Och allt har med det där typiska att göra, kärlek. Vad kan man göra åt det? Kärlek är någonting som ska kännas bra, inte handla om en massa snack som inte är sant någonstans. Och det värsta med det hela, när man möter personen som snackat så mycket, då viker den tillbaka och vågar inte stå för vad den sagt. Sånt hatar jag mest av allt. Folk som inte kan stå för sig.

Det här var nog det jag ville skriva av mig om för den här gången, men ett inlägg kommer senare. Så tills dess ha det bäst !

/ A